X

Måsten är det jobbigaste. När man får välja själv är det kul och spännande, fast allt är givetvis inte roligt men kanske för det mesta givande? Just nu vet jag ej riktigt vart jag står. Mitt emellan lite mer åt vänster eller kanske höger... men jag tror det är, ja, givande.

Varför ligger det i vår natur att alltid försöka laga något som redan är trasigt? Vi vill reparera, limma och dona för att få det helt. Varför är det så? Varför kan man bara inte ta att vissa saker inte blir som man tänkt sig och att det bara är att acceptera? Precis som det faktum att man tar en alvedon med ljummet, alltid ljummet, kranvatten när man har ont i huvudet och sedan sover en stund i drömmar. Vissa saker föds och dör halva och det är så dem ska vara. Kan vi inte bara förstå det.

Not for real

Klockorna slår och tiden springer ikapp mig i sidled. Jag stannar abrupt i apati då jorden snurrar snabbare än mina sinnen. De brottas på ödelagd mark och jag står likgiltig i skuggan och bejakar. Vem var du, sa du? Vem var jag och vad gjorde vi varandra?

Likt en svart fläck orsakade av för intensiva blickar mot solen förblindade världen mina ögon ett tag, ända tills de sprattlade iväg till någon annan. Jag hade fått min tid och nu var det över.

Bare

Jag vill bli kär i kyssar. Jag tror det. Jag är inte helt säker (fortfarande lika rädd som en liten bambi) men jag tror att jag igen vill dofta någon nära inpå, klättra i varandras händer och fylla varandras magar med våra läppar som smakar äkta. Du vet sådär så man nästan skulle kunna äta killens parfym till middag för den framkallar så mycket känslor. Jag vill att världen ska stanna och se på när man närmar sig varandra. Jag tror jag vill det. Vill ej göra mig själv illa, men sådana som du och jag är nog ganska så masochistiska. Varför bråkar vi inte för? Då är det något fel. Visst är det något som ej är som det ska? För man kan ej gå omkring och älska, tappa hjärtat på tunnelbanor och naken i klackar surra runt efter något man bara inbillat sig tappat och sedan förlorat. Då stannar mer än gärna folk en och ursäktar sig hövligt "tror du att du skulle kunna dricka en drink med mig?". De är förväntansfulla där de i apati på en perrong som doftar olyckliga fyllon förälskat sig i ett ansikte. Om de bara visste vems arm de av en brutal slump tagit grepp om. En sådan tjej som inte lett och piffigt tuggat mint tuggummi som andra. Han har förälskat sig i ett par nakna bröst som svajar lite som de vill utan att ge antydan till det minsta genering. Han har förälskat sig i ett vackert ansikte med de djupaste suckar och ärligaste hjärta som får honom att rista sig fanatisk om nätterna. Kär i ett par läppar som kommer forma orden "Slut". Jag vill bara vråla " MEN GUD jag står här spritt språngande naken och det lyser dårskap i mina ögon, ändå har du valt att skutta fram i hopp om att skaka om världen och rubba allt i din egen existens?" Vill du verkligen dricka en drink med mig? Vill du verkligen veta varför jag inte gillar politik? Vill du verkligen höra mig sjunga falskt i duschen? Vill du verkligen lyckas få mig att hålla dig i handen på folkmyllrade gator för att sedan kväva dig i dina egna tårar och snyftningar? Har du verkligen tid och råd med det? Vill du verkligen rulla runt i lakan där du kommer blöda i hat när jag stulit din åtrå och rymt för gott? För förlåt mig, men det är så det kommer sluta. Det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Det finns ingen annan man kan klandra, och det tycker jag gör mer fel än rätt. Jag vill alltid kunna beskylla någon för tårar, hat, kärlek och känslor. Varför kan man sitta inne en dag och förälska sig i ett musikstycke där texten dånar runt om man inte kan få ta ut paniken på någon annan, på något annat? Så jo, min vän, nog är vi masochistiska alltid. Finns det överhuvudtaget en möjlighet att han kanske vill hålla mig i handen för han vill visa världen att jag är hans? Kanske en liten möjlighet att han i dårskap vrakat bland massa vackra läppar, men endast vill dricka vin och bli kär i mitt skratt?

Någonstans så trillar man återigen på sina ord, så är det alltid och så är det nog meningen att det ska vara. Du vet som vi sa "känns det ner i tårna och han rubbar din existens kanske det är meningen att man ska skutta runt och hålla hand. Kanske vara det där söta paret på tunnelbanan som äter upp varandra och hyser så mycket kärlek att folk passivt börjar fnissa och rodna om kinderna". Det är så underbart vackert och underhållande att varje dag vakna av att det kittlar i magen och när det ringer i telefonen blinkar det maniskt "Min". Ingen annans. Inga förbjudna tankar och notoriskt otrogna meddelande lämnade på telefonsvararen. Bara en man fnissar med, äter med, sover med, gråter med, älskar med, hatar med, skriker med, leker med, skuttar med och med ensamrätt äger. Visst är det så? När man konserverar en bild av en kyss som smakar intensivt och brutal ärlighet, det är då man igen vill bli kär i kyssar.

Naked in war

På varsin sida om skyttegravarna låg vi utrustade i endast patroner. Nakna under solen klädda i endast metallfärgade skott hatade vi och skrev i böcker tills de förmultnade i vrede, bitterhet, sorg och framför allt brutalitet och hat. Våra sargade hjärtan var påklistrade med silvertejp och de bankade jorden ur led när vi radade upp alla de ärren som fastnat på vår kropp. Det blev trist tillslut. Vi skrev våra adjö brev och postade, förseglade med horeri och "hej då dra åt helvete". Vi klev demonstrativt ut ur kriget och vandrade fascistiskt åt olika håll. De dikter vi skrev fångades av de människor som aldrig frågar vad klockan är på tåg perrongen, utan gissar tills de försenat står utanför en ensam dörr och gråter. Ensam, lämnad, bisarrt och notoriskt trogen står de banalt utanför dörren där det bor hyckleri och luktar prostituerat. De lämnade breven och tårar seglade ner. Vi började beröra och komplimanger om hur vackra, unika och hur störd våran historia var haglade surrealistiskt ner på våra axlar. Vi ryckte på våra axlar och for åt varsitt håll i världen. Inget är längre för sjukt för att vara sant. Vi är dem som alltid frågar, vet, kan allt, gjorde alla läxor och hade alla rätt på prov. Vilka fan trodde de att de var? Vi är ej några djur i bur med egenskaper som man stannar och beundrar. Vi dansade inte efter någon och vi kysste aldrig främlingars läppar som smakade vanilj. Vi bodde aldrig under någons lakan bara för att. Vi bannlyste varandra från gator och skrek hat till paris så det ekade i Eiffeltornet och tillbaka. Så nu? Vi var hemliga vänner och möttes, drack vin och pekade på folk. Vad vill de där oss egentligen? De stirrade sig febrilt blinda i våra ansikten och undrade om vi var syskon. Vi ville bara känna ner i tårna, få fly från världen och dricka rött vin från någon annans läppar. Vi ville älska så hjärtat vittrar och trä smultron på ett halmstrå. Det luktade olyckliga fyllon överallt och vi passade ej in i miljön där vi satt i vackra skor och rosa läppar. Vi svek och det kändes. Vi hoppade hårt i magen på varandra och spottade ord. Vulgära, verbala ord och vi sårade. Sårade mer än vad jag vågar skriva, men jag saknar, gud så jag saknar.

Who are you?

När någon klättrar in i en och förtrollar ens hornhinna och hjärta dör man lite och blir så liten till världen att jorden slukar upp en i en vindpust. Men vem är jag att säga och påstå sig kunna. Jag vet för lite för att påstå mig veta, men för mycket för att kunna sitta tyst och tiga. Allt snyggt är inte vackert. Varför fortsätter jag drömma dessa bisarra drömmar? Jag hoppar ej sublimt utanför ditt fönster. Jag rycker ej i ditt hår tills de ramlar av och bildar små högar av hat.

Do you see me now? I wear makeup and I use my black satin bra. My lips are drowning in lipgloss and waiting for you to mess up my perfect face. Do you see me now? Feel me. My leg hurts since I worn my boring high heels signed Jimmy Choo. Are you going to pay for my broken back or wait..
I THINK I MEANT MY BROKEN HEART

1 minute crushes are intense

Kommer du ihåg när vi sa "kan ej bara någon komma hit och välta mig, skaka om min värld, så allt blir upp och ner". Jag blir så lätt uttråkad, tröttnar och bara väntar på att något radikalt knackar på min dörr och ber om mitt ID eller en kram eller vad som helst. Hade någon knackat på nu och sagt "kom, kom med mig" hade jag tagit min jacka och gått, lämnat dörren på glänt och klottrat på en liten post it "jag har rymt och jag vet ej när jag kommer hem igen.
vänta inte uppe".

People are strange when you are a stranger, faces look ugly when you are alone.

Sundance kid

Jag lever som jag lär och jag älskar att motiverat springa ut i världen utan att veta vart jag hamnar, vems täcke jag bor under och vem som lojalt håller mig i handen för ont och gott. För jag ska tala om att jag är ej den enklaste att älska och fortsätta hålla i handen varje natt, då jag hysteriskt fått för mig att hoppa studsmatta på dina axlar. Jag är mer än komplicerad och jag utger mig aldrig i bristernas glans för att vara något perfektare än det som står tatuerat på min hornhinna. Allt annat är dubbelmoral, och det är en av de tristaste maniattacker en människa kan ha. Vacker blir till grov och åsikter blir till döda debatter ingen någonsin orkar förstå.

Average

Superkvinnor, mina superkvinnor. Jag vill liksom ej gå ut och dansa utan er. Det är som om att dansa ut i natten med ett par 4: i rankingen vackra skor. Jag vill ha mina favoriter annars stannar jag hellre brutalt hemma och stirrar ut på luften, som surrar runt gator och torg. Jag tror jag blivit paranoid. Okej, lite har jag alltid varit men ej så extremt. När folk ljuger för mig och väver historier som de sedan skrattar bakom min rygg åt, tappar jag allt förtroende och misstror den allt. Även om så fallet är att den ätit på mcdonalds men säger burger king. Jag blir då mörkrädd och pekar vulgärt med fingret som en galen man och framstår som en paranoid människa i för små skor. Om man ljuger om sådana ytliga petitesser, hur ska jag då någonsin kunna äta de sanningar som kräver förståelse och kärlek?

Varför måste jag vara så fanatiskt galen hela tiden? Varför kan ej average räcka och varför kan jag ej nöja mig med det alla andra är tacksamma för?

There you go

När jag stänger in mig i smyg tappar jag rösten istället för att nöta sönder den, tjata sönder den, krossa samman den, tära den i bitar. Att gråta tills kinderna vittrar samman tjänar ingenting till. Då gömmer jag mig hellre i ett litet hörn och blir brutalt bra på att spela mobilspel. Jag ser ut som en liten fascist idag, en sådan som ser ut att ha smakat på tusentals vårar, vintrar, somrar och höstar. Jag ser brutalt arg ut, som om om världen gjort mig illa, bedragit, lurat och spelat med utan lov. Naivt står man då där oförstående och ser lycklig ut med en lussekatt och glögg fast man helst av allt vill äta en låda spik och dricka tjära.

Green eyes

Jag flög hit, förvirrad och liten, så rädd för världen. Jag stod utanför och rökte febrilt, snabbt, hårt och mycket. Min destruktiva vardag var inget emot det jag fick möta här. De orden åt upp mig snabbt bakifrån och kvävde det lilla syre som fick mina fingrar att sprätta så manidepressivt mot tangenterna. För vad visste jag, lilla jag. Solen gick upp i öster och ner i väster till dagens ände bedrogs och folk bedrog varandra. Sann vänskap är som karlek, och de som säger att de aldrig skadat eller ärrat ljuger. Sårade hjartan är inget vi annonserar om, stoltserar med eller delar med oss till världen av. Det är sådant vi håller inlåsta för oss själva i rosa dagböcker. Rosa dagböcker som är skrynkliga och kantstötta av all vrede och sorg. Vad är värst, att bedra eller att bli bedragen. Jag skulle aldrig förlåta om någon av mina bästa vänner blev bedragen av sin kärlek. Jag är långsynt, naiv och litar sällan på något mer än det fysiska. Jag förlåter inte lika lätt som jag älskar, när jag väl gör det. Ändå spottar jag i en redan våt sjö och har i båda fall stått liten och hjälplös där och skämts när jag fått min lukrativa dom. Mig vinner man en gång. Spelar man i smyg bakom min rygg med fula kortspel och falska insatser gråter jag som en krossad fågel på en trottoarkant, och upprepar i månader varför det blev som det blev och inte som vi sa, som vi skrev i historien.

Be aware

You and me won´t be unhappy. Man tycker ofta det. Likt stenar faller som regn gör det ont på ens axlar, utan anledning och orsak ristar vi oss maniskt förvirrade. Vi står i ett timglas och kan inte med vår fantasi lista ut hur sanden kan rinna uppåt när vi står neråt. Det utanför vår vetskap gör oss till paranoida monster som hellre röker cigaretter än läser texten som viskar brutala sanningar om framtiden. De som tror sig veta om framtiden lider antingen av storhetsvansinne eller så har ett hjärnspöke täppt igen syret mellan hjärnan och nerverna.

X

Jag älskar egentligen att tänka."Nej jag kan inte ses nu, jag måste tänka." Kan man säga så? Kan man leva i en dröm? Eller ruttnar verkligheten då som ett blomblad som levt i gräset alldeles för länge och ensamt? Kan man äta när det känns och inte när man måste? Kan man leva när man vill, men inte när det kallar? Kan man finna när man blundar och missa när man ser? Kan du se mig? Jag ser så lätt igenom en fasad (så om du träffar mig kan du skippa rövaren, jag läser dig som en barnbok i bilder). Det känns underligt att låtsas stå och medsympatisera när ens värld leker kurra gömma med ens sinnen. Jag är så trött på det.

Jag vet inte om jag vill bli stoppad i fickan. Jag är så jobbig, ja det är jag tydligen. Vem vill leva i en famn som innesluter en kropp som stretar emot likt taggtråd mot en naken kind? Kan man frysa om tårna när det är varmt? Kan man vilja spy av blommor och skratta åt missunnade människor? Kan man leva någon annans liv utan att stanna? Kan någon egentligen fånga mig utan att jag spyr? Jag vet inte, inte än. Jag försäkrar mig med att jag aldrig skulle flyga om jag inte ville bli fångad, visst? Jag är bara knepig. Varför vara lätt när man kan vara så mycket mer?Som ett korsord utan facit, en film utan slut och som en värld utan mörker.

Kan man leva utan att leva? Jag gör det inte.

Band of horses

Då jag bestämt mig sitter jag fast med mina åsikter och min tro i berg. De borde finnas i bibeln. Och någonstans i ett klippigt stenblock står de inristat, ingraverat med tro och kärlek blödandes bakom bokstäverna. Vi fann varandra i en saga. Jag var askungen och snurrade högt och naivt runt på mina glas-skor. Du levde tätt inpå mig och ville helst låsa in mig i bur som en vacker fridlyst fågel du stulit från världen, något obetalbart som levde i vinden och älskade i natten. Jag blundade på mina höga hästar och snurrade runt dig likt en prinsessa i ett slott du byggt med dina bara armar. Ditt sargade ansikte kletade sig fast på min hornhinna likt något damm som bestämt sig att leva på en kameralins utan en vettig anledning. Du krälade när jag stod med ryggen till och dansade likt en narr när jag sakta åt dig till frukost. Ibland trodde jag din kärlek gjorde dig febrilt galen och likt en martyr levde du hellre ditt liv med facit i handen än smakade på nya upplevelser. Upplevelser som ibland, om än ej ofta, kom knackandes på dörren och sålde ett snabbt rus av lycka som donnor egentligen hade velat injicera i kinden likt botox, men i form av något stärkande för själen. Jag kan ändra låttexter likt en vind i vardagen som dansar ner bland löven och landar vackert framför mina skor. Mina en gång helt vita tygskor som av tiden och världen sakta missfärgats i en grånyans av smuts, brutala sanningar, kärlek och hat. Skillnaden mellan oss var aldrig radikal, men du visste att vi aldrig skulle stå skrivna i kursiv markerad stil i någon fjantig historiebok. Ändå levde du livet för mig och enbart mig. Någonstans förstod du nog att det var ohälsosamt att älska någon annan människa mer än sig själv, men jag bakband dig i en storm av eufori och förskönade världen från den gråa nyans som omslöt dig likt en aura. Auran som skulle skyddat dig från smuts och brutala sanningar ditt hjärta hade krossats i. Istället skyddade du världen och ni kom aldrig överens om vem som egentligen var svagast. Jag skulle säga att världen dansade sin vals ensam och åt sin blodiga biff rå medans du i svackor njöt av vinet och lögnerskorna som på sena klockslag svepte runt dina fötter. Krälandes likt maniska katter som krälar efter mjölken som sakta sipprar ur himlen som nyfallet regn blir dagg i gräset. Vi hamande vid ett vägskäl och krigade om stigarna vi bäst själva visste var de ledde. Bland maskar och djur i leran stod vi och slängde ord på varandra som likt blixtar for över våra ansikten. Det sved, och vi stampade i marken då jorden stannade en sekund för att lyssna. Vi var maniskt besatta av denna kontroversiella sanning som levde mellan oss som ett stort moln. Världen såg på och applåderade i smyg. Det föll tårar likt stora diamanter i leran där maskarna frotterade sig. Du är extrem när du gråter och jag blundade hårt i vinden. Världen slet tag i mina händer och tvingade mig att se, se på när hans själ krossades till en spegelbild av något jag tror kan ha vart något vackert. Världen applåderade och vi vandrade nakna åt var sitt håll, åt var sitt liv.

Conscience

Jag kom precis på mig själv att blunda och bläddra igenom ett reportage om bortrövade barn i Amelia och om hur deras familjer mår, vad de gått igenom och vilka tankar som lever och bosätter sig hos dem. Jag kom precis på mig själv att vissla och titta bort när reportaget stirrade mig trött och eländigt i vitögat. Jag bläddrade alltså förbi det utan att låtsas höra eller överhuvudtaget bry mig. Är jag för svag för att orka bry mig om vad som händer bakom stängda dörrar där ingen ser? Är jag för egoistisk för att låta mig själas 4 minuter av mitt dyrbara liv för att försöka sätta mig in i vad någon annan än jag själv känner just nu? Ibland undrar jag vad jag är för en människa? Undermedvetet låtsas jag inte se reportaget så jag slipper bli äten inifrån av ångesten. Ångesten som spelar ett spel med mig som en eldriven leksak utan stoppknapp. Ibland undrar jag vad jag föddes till för medmänniska. Jag sitter och äter min halvljumna rostade macka med ost och tomater på samtidigt som jag konstant lyssnar på tvättmaskinen, diskmaskinen, tv:n och radion någonstans där i bakgrunden. Jag irriterar mig nipprig på snön som fallit en knapp meter från mitt fönster. Jag ryggar tillbaka åt synen av den kalla blöta snön och går irriterat och hämtar en kofta. Min macka är inte längre ätbar enligt mig, den är alldeles för ljummen och osten har på den stunden jag hämtat min kofta blivit seg och tråkig. Jag slänger den hårt i soptunnan när en överväldigad ångest stirrar mig sårig i ansiktet. Vad föddes jag till för djur? Jag har slängt min macka intensivt som jag anser vara oätbar för den svalnat, då barn i andra länder skulle gå miltals på långa sandiga o-vägar för att få sig en tugga av den, enligt mig oätbara brödbiten. Jag sitter i mitt kök, bredvid en mikro, spis, kylskåp och fönster. Jag tittar ut och förundras över hur vädret kan vara så oberäkneligt. lyfter ögonbrynet och stör mig på att jag inte köpte fettsnåla lantchips. Samtidigt som Amelia, en tidning min mamma köpt på en mataffär för 40 kronor ligger uppslagen på bordet. I mitten av uppslaget ser jag en mamma som är svullen i hela själen av tårarna som sipprar ner för hennes kinder. Hon håller i ett kort på vad som ska vara hennes barn och vädjar i ett ljudlöst skrik på hjälp genom en tidning min mamma köpt för 40 kronor. På framsidan av tidningen skyltas det om hur det går ner 10 kg på en månad och någonstans, någonstans där i hörnet ligger ett barn där allt man ser är konturen av ett skelett som blir uppäten av myggor. Vad föddes jag till för egoist? Jag äcklas av mig själv när jag sitter omringad av mat och filtar när mamman på andra sidan tidningen snart går sönder i tusen bitar. Gör det mig till en bättre människa att bli rörd av detta reportage för att sedan ha mage att gå ut och tända en cigarett och köpa ett dyrt designer plagg?Har jag rätt att överhuvudtaget yttra mig om detta? Vet jag tillräckligt mycket om vad som händer för att faktiskt ha rätt till att skriva av mig något som kallas samvete på en internetsida som ska vara min blogg? Mår jag bättre av att försöka förstå? Gör det mig till en bättre människa att tillägna ett blogginlägg till dom som har det sämre än mig? Samtidigt som jag vet tillräckligt mycket för att inte bara kunna sitta på min övergödda rumpa och stirra ut på snön som faller? För 40 kronor får jag ljudlöst se vad som skulle kunna ärra sten, smälta vatten och rista stjärnor. För 40 kronor ser jag, men kommer jag någonsin kunna förstå? För 40 kronor får jag gråta men aldrig kunna känna? För 40 kronor får jag äcklas av mig själv och tycka det är okej? För 40 kronor köper vi oss ett samvete som heter duga.

It ain´t me, babe

Att bry sig innebär så mycket mer än känslor, ord och handling. När man vill ha det som mest och säkrast får man bara tillbaka kalla ord, läppar utan smak och döda känslor. Medans tanken spritter i någonannans nakna värld är man plötsligt högt aktuell hos den, då du är ersatt för långa vårar sen. Aldrig begravd och avslutad, aldrig, bara förträngd i det undermedvetna för att slippa allt det där som också kommer med det fina och vackra. Dom små små ärren som lever inpå börjar ta plats i världen igen och dag efter dag syns den förstörda huden mer och intensivare. Ungefär som en påse gott och blandat. Dom röda är självklara, men dom svarta då. Ganska så vackra i sig. Svart är en färg likt rött, fast utan överflödig energi som leker ivrigt med ögats iris.

I mörkret är inte allt lika ärligt. Sanningen äger hela luften på ljusa timmar och orden antas mer specifikt på dagen än på natten.

Where did you go little maniac

Jag andades sublimt idag och blickade frekvent ner i min telefon. Vi stod ej där utan jag har plastat in dig, konserverat dig i hjärnan, och likt en odödlig bild av ett suddigt ansikte lever du någonstans utanför mitt räckhåll. Jag som människa är intensivt galen. Oftast är det så. Oftast bryr jag mig ej. Oftast tror folk nog att jag är en korkad tjej som inte kan stava sitt namn. En tjej som ej bryr sig om människor mer än de som drunknar för att få mig att flyta. Då och då blir jag påmind. Om ej så ofta knackar någon mig på axeln och ser in i mina ögon, förbi alla ytliga petitisser och kliver apbrupt in någonstans mellan mina bröst och bara bestämmer sig för att stanna där tills klockorna stannar och jorden brinner till aska.

For your lungs only

Att tro på det vi ser är logiskt. Att tro på det vi hör är skeptiskt. Rent generellt läser vi ej bilder med ögonen utan undermedvetet slukar hjärnan den likt ett hungrigt djur. Spyr upp de som ej smakade och tuggar febrilt sönder det möra.

De människor som älskar likt dårar är de som är galna. Galna människor är vackra, har ni tänkt på det? Att vara vacker är mer än ett ansikte eller en snygg bild. Att vara vacker är att ha karaktär och personlighet, charm framför skönhet.

Go sadness

Jag är inplastad av ett ogenomträngligt glas och ingen kommer närmare mig än med en meters marginal. Världen iakttar mina ageranden och skrattar fanatiskt bakom min rygg när jag återigen dras ner i ett träsk av apati. Jag hatar min telefon och skakar bisarrt när namn uppstår på den lilla lysnade skärmen. Den blinkar maniskt och skriker tills jag mår illa och får sätta mig längs min ljusa vägg. Jag håller mina händer knutna och stramar till mig själv innan jag hysteriskt börjar klättra på väggarna. Jag vill hålla dig i handen och säga att jag inte är helt säker på allt som kommer hända. Jag vet inte vad imorgon säger och jag kan inte spontanskratta idag. Jag måste veta den exakta vägen och vägrar röra mig ett ministeg förens jag vet vart jag hamnar. Jag har faktiskt aldrig påstått att jag är helt idylliskt normal, glad och alltid söt och gullig. Jag kan ej hindra mig själv och jag är den jag är. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte.

To be gone

Idag känner jag mig precis som en Anna Ternheim låt. Tänk om det vore så bra att en suck andades ut alla bekymmer den innehåller. Att den förintande tanken som orsakade sucken. Det är tröttsamt att andas ut koldioxid likt en förgiftning som gör att andra får drunkna i min vrede.

Vad gör man när tiden är knapp och orden dyra, vad sägs när vi hellre pratar vackra meningar än sanning.

When you know that you just don´t know

Min kropp stretar nu emot för vad allt den bär att inte ta in denna kyla och separera sig från tanken vid varma sena sommarkvällar. Nu jobbar den hårt på att inte nerkyla mina fötter och händer. Jag är trött och detta mörker äter upp min sista energi brutalt, utan att fråga om lov.

I morgon är det måndag. Jag fruktar morgondagen. Morgondagen kommer få mig att inse att du är borta på riktigt. Kom hem igen!



"Jag vill ha dig i björnfäll och en björnbärspint med extra peacock eye. Slick johanna och nikita"
Alltså AHAHAHAHAHAAHAHA fråga mig inte ens :S gårdagen....