Bare

Jag vill bli kär i kyssar. Jag tror det. Jag är inte helt säker (fortfarande lika rädd som en liten bambi) men jag tror att jag igen vill dofta någon nära inpå, klättra i varandras händer och fylla varandras magar med våra läppar som smakar äkta. Du vet sådär så man nästan skulle kunna äta killens parfym till middag för den framkallar så mycket känslor. Jag vill att världen ska stanna och se på när man närmar sig varandra. Jag tror jag vill det. Vill ej göra mig själv illa, men sådana som du och jag är nog ganska så masochistiska. Varför bråkar vi inte för? Då är det något fel. Visst är det något som ej är som det ska? För man kan ej gå omkring och älska, tappa hjärtat på tunnelbanor och naken i klackar surra runt efter något man bara inbillat sig tappat och sedan förlorat. Då stannar mer än gärna folk en och ursäktar sig hövligt "tror du att du skulle kunna dricka en drink med mig?". De är förväntansfulla där de i apati på en perrong som doftar olyckliga fyllon förälskat sig i ett ansikte. Om de bara visste vems arm de av en brutal slump tagit grepp om. En sådan tjej som inte lett och piffigt tuggat mint tuggummi som andra. Han har förälskat sig i ett par nakna bröst som svajar lite som de vill utan att ge antydan till det minsta genering. Han har förälskat sig i ett vackert ansikte med de djupaste suckar och ärligaste hjärta som får honom att rista sig fanatisk om nätterna. Kär i ett par läppar som kommer forma orden "Slut". Jag vill bara vråla " MEN GUD jag står här spritt språngande naken och det lyser dårskap i mina ögon, ändå har du valt att skutta fram i hopp om att skaka om världen och rubba allt i din egen existens?" Vill du verkligen dricka en drink med mig? Vill du verkligen veta varför jag inte gillar politik? Vill du verkligen höra mig sjunga falskt i duschen? Vill du verkligen lyckas få mig att hålla dig i handen på folkmyllrade gator för att sedan kväva dig i dina egna tårar och snyftningar? Har du verkligen tid och råd med det? Vill du verkligen rulla runt i lakan där du kommer blöda i hat när jag stulit din åtrå och rymt för gott? För förlåt mig, men det är så det kommer sluta. Det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Det finns ingen annan man kan klandra, och det tycker jag gör mer fel än rätt. Jag vill alltid kunna beskylla någon för tårar, hat, kärlek och känslor. Varför kan man sitta inne en dag och förälska sig i ett musikstycke där texten dånar runt om man inte kan få ta ut paniken på någon annan, på något annat? Så jo, min vän, nog är vi masochistiska alltid. Finns det överhuvudtaget en möjlighet att han kanske vill hålla mig i handen för han vill visa världen att jag är hans? Kanske en liten möjlighet att han i dårskap vrakat bland massa vackra läppar, men endast vill dricka vin och bli kär i mitt skratt?

Någonstans så trillar man återigen på sina ord, så är det alltid och så är det nog meningen att det ska vara. Du vet som vi sa "känns det ner i tårna och han rubbar din existens kanske det är meningen att man ska skutta runt och hålla hand. Kanske vara det där söta paret på tunnelbanan som äter upp varandra och hyser så mycket kärlek att folk passivt börjar fnissa och rodna om kinderna". Det är så underbart vackert och underhållande att varje dag vakna av att det kittlar i magen och när det ringer i telefonen blinkar det maniskt "Min". Ingen annans. Inga förbjudna tankar och notoriskt otrogna meddelande lämnade på telefonsvararen. Bara en man fnissar med, äter med, sover med, gråter med, älskar med, hatar med, skriker med, leker med, skuttar med och med ensamrätt äger. Visst är det så? När man konserverar en bild av en kyss som smakar intensivt och brutal ärlighet, det är då man igen vill bli kär i kyssar.