Naked in war

På varsin sida om skyttegravarna låg vi utrustade i endast patroner. Nakna under solen klädda i endast metallfärgade skott hatade vi och skrev i böcker tills de förmultnade i vrede, bitterhet, sorg och framför allt brutalitet och hat. Våra sargade hjärtan var påklistrade med silvertejp och de bankade jorden ur led när vi radade upp alla de ärren som fastnat på vår kropp. Det blev trist tillslut. Vi skrev våra adjö brev och postade, förseglade med horeri och "hej då dra åt helvete". Vi klev demonstrativt ut ur kriget och vandrade fascistiskt åt olika håll. De dikter vi skrev fångades av de människor som aldrig frågar vad klockan är på tåg perrongen, utan gissar tills de försenat står utanför en ensam dörr och gråter. Ensam, lämnad, bisarrt och notoriskt trogen står de banalt utanför dörren där det bor hyckleri och luktar prostituerat. De lämnade breven och tårar seglade ner. Vi började beröra och komplimanger om hur vackra, unika och hur störd våran historia var haglade surrealistiskt ner på våra axlar. Vi ryckte på våra axlar och for åt varsitt håll i världen. Inget är längre för sjukt för att vara sant. Vi är dem som alltid frågar, vet, kan allt, gjorde alla läxor och hade alla rätt på prov. Vilka fan trodde de att de var? Vi är ej några djur i bur med egenskaper som man stannar och beundrar. Vi dansade inte efter någon och vi kysste aldrig främlingars läppar som smakade vanilj. Vi bodde aldrig under någons lakan bara för att. Vi bannlyste varandra från gator och skrek hat till paris så det ekade i Eiffeltornet och tillbaka. Så nu? Vi var hemliga vänner och möttes, drack vin och pekade på folk. Vad vill de där oss egentligen? De stirrade sig febrilt blinda i våra ansikten och undrade om vi var syskon. Vi ville bara känna ner i tårna, få fly från världen och dricka rött vin från någon annans läppar. Vi ville älska så hjärtat vittrar och trä smultron på ett halmstrå. Det luktade olyckliga fyllon överallt och vi passade ej in i miljön där vi satt i vackra skor och rosa läppar. Vi svek och det kändes. Vi hoppade hårt i magen på varandra och spottade ord. Vulgära, verbala ord och vi sårade. Sårade mer än vad jag vågar skriva, men jag saknar, gud så jag saknar.