Go sadness

Jag är inplastad av ett ogenomträngligt glas och ingen kommer närmare mig än med en meters marginal. Världen iakttar mina ageranden och skrattar fanatiskt bakom min rygg när jag återigen dras ner i ett träsk av apati. Jag hatar min telefon och skakar bisarrt när namn uppstår på den lilla lysnade skärmen. Den blinkar maniskt och skriker tills jag mår illa och får sätta mig längs min ljusa vägg. Jag håller mina händer knutna och stramar till mig själv innan jag hysteriskt börjar klättra på väggarna. Jag vill hålla dig i handen och säga att jag inte är helt säker på allt som kommer hända. Jag vet inte vad imorgon säger och jag kan inte spontanskratta idag. Jag måste veta den exakta vägen och vägrar röra mig ett ministeg förens jag vet vart jag hamnar. Jag har faktiskt aldrig påstått att jag är helt idylliskt normal, glad och alltid söt och gullig. Jag kan ej hindra mig själv och jag är den jag är. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte.