Band of horses

Då jag bestämt mig sitter jag fast med mina åsikter och min tro i berg. De borde finnas i bibeln. Och någonstans i ett klippigt stenblock står de inristat, ingraverat med tro och kärlek blödandes bakom bokstäverna. Vi fann varandra i en saga. Jag var askungen och snurrade högt och naivt runt på mina glas-skor. Du levde tätt inpå mig och ville helst låsa in mig i bur som en vacker fridlyst fågel du stulit från världen, något obetalbart som levde i vinden och älskade i natten. Jag blundade på mina höga hästar och snurrade runt dig likt en prinsessa i ett slott du byggt med dina bara armar. Ditt sargade ansikte kletade sig fast på min hornhinna likt något damm som bestämt sig att leva på en kameralins utan en vettig anledning. Du krälade när jag stod med ryggen till och dansade likt en narr när jag sakta åt dig till frukost. Ibland trodde jag din kärlek gjorde dig febrilt galen och likt en martyr levde du hellre ditt liv med facit i handen än smakade på nya upplevelser. Upplevelser som ibland, om än ej ofta, kom knackandes på dörren och sålde ett snabbt rus av lycka som donnor egentligen hade velat injicera i kinden likt botox, men i form av något stärkande för själen. Jag kan ändra låttexter likt en vind i vardagen som dansar ner bland löven och landar vackert framför mina skor. Mina en gång helt vita tygskor som av tiden och världen sakta missfärgats i en grånyans av smuts, brutala sanningar, kärlek och hat. Skillnaden mellan oss var aldrig radikal, men du visste att vi aldrig skulle stå skrivna i kursiv markerad stil i någon fjantig historiebok. Ändå levde du livet för mig och enbart mig. Någonstans förstod du nog att det var ohälsosamt att älska någon annan människa mer än sig själv, men jag bakband dig i en storm av eufori och förskönade världen från den gråa nyans som omslöt dig likt en aura. Auran som skulle skyddat dig från smuts och brutala sanningar ditt hjärta hade krossats i. Istället skyddade du världen och ni kom aldrig överens om vem som egentligen var svagast. Jag skulle säga att världen dansade sin vals ensam och åt sin blodiga biff rå medans du i svackor njöt av vinet och lögnerskorna som på sena klockslag svepte runt dina fötter. Krälandes likt maniska katter som krälar efter mjölken som sakta sipprar ur himlen som nyfallet regn blir dagg i gräset. Vi hamande vid ett vägskäl och krigade om stigarna vi bäst själva visste var de ledde. Bland maskar och djur i leran stod vi och slängde ord på varandra som likt blixtar for över våra ansikten. Det sved, och vi stampade i marken då jorden stannade en sekund för att lyssna. Vi var maniskt besatta av denna kontroversiella sanning som levde mellan oss som ett stort moln. Världen såg på och applåderade i smyg. Det föll tårar likt stora diamanter i leran där maskarna frotterade sig. Du är extrem när du gråter och jag blundade hårt i vinden. Världen slet tag i mina händer och tvingade mig att se, se på när hans själ krossades till en spegelbild av något jag tror kan ha vart något vackert. Världen applåderade och vi vandrade nakna åt var sitt håll, åt var sitt liv.