Conscience

Jag kom precis på mig själv att blunda och bläddra igenom ett reportage om bortrövade barn i Amelia och om hur deras familjer mår, vad de gått igenom och vilka tankar som lever och bosätter sig hos dem. Jag kom precis på mig själv att vissla och titta bort när reportaget stirrade mig trött och eländigt i vitögat. Jag bläddrade alltså förbi det utan att låtsas höra eller överhuvudtaget bry mig. Är jag för svag för att orka bry mig om vad som händer bakom stängda dörrar där ingen ser? Är jag för egoistisk för att låta mig själas 4 minuter av mitt dyrbara liv för att försöka sätta mig in i vad någon annan än jag själv känner just nu? Ibland undrar jag vad jag är för en människa? Undermedvetet låtsas jag inte se reportaget så jag slipper bli äten inifrån av ångesten. Ångesten som spelar ett spel med mig som en eldriven leksak utan stoppknapp. Ibland undrar jag vad jag föddes till för medmänniska. Jag sitter och äter min halvljumna rostade macka med ost och tomater på samtidigt som jag konstant lyssnar på tvättmaskinen, diskmaskinen, tv:n och radion någonstans där i bakgrunden. Jag irriterar mig nipprig på snön som fallit en knapp meter från mitt fönster. Jag ryggar tillbaka åt synen av den kalla blöta snön och går irriterat och hämtar en kofta. Min macka är inte längre ätbar enligt mig, den är alldeles för ljummen och osten har på den stunden jag hämtat min kofta blivit seg och tråkig. Jag slänger den hårt i soptunnan när en överväldigad ångest stirrar mig sårig i ansiktet. Vad föddes jag till för djur? Jag har slängt min macka intensivt som jag anser vara oätbar för den svalnat, då barn i andra länder skulle gå miltals på långa sandiga o-vägar för att få sig en tugga av den, enligt mig oätbara brödbiten. Jag sitter i mitt kök, bredvid en mikro, spis, kylskåp och fönster. Jag tittar ut och förundras över hur vädret kan vara så oberäkneligt. lyfter ögonbrynet och stör mig på att jag inte köpte fettsnåla lantchips. Samtidigt som Amelia, en tidning min mamma köpt på en mataffär för 40 kronor ligger uppslagen på bordet. I mitten av uppslaget ser jag en mamma som är svullen i hela själen av tårarna som sipprar ner för hennes kinder. Hon håller i ett kort på vad som ska vara hennes barn och vädjar i ett ljudlöst skrik på hjälp genom en tidning min mamma köpt för 40 kronor. På framsidan av tidningen skyltas det om hur det går ner 10 kg på en månad och någonstans, någonstans där i hörnet ligger ett barn där allt man ser är konturen av ett skelett som blir uppäten av myggor. Vad föddes jag till för egoist? Jag äcklas av mig själv när jag sitter omringad av mat och filtar när mamman på andra sidan tidningen snart går sönder i tusen bitar. Gör det mig till en bättre människa att bli rörd av detta reportage för att sedan ha mage att gå ut och tända en cigarett och köpa ett dyrt designer plagg?Har jag rätt att överhuvudtaget yttra mig om detta? Vet jag tillräckligt mycket om vad som händer för att faktiskt ha rätt till att skriva av mig något som kallas samvete på en internetsida som ska vara min blogg? Mår jag bättre av att försöka förstå? Gör det mig till en bättre människa att tillägna ett blogginlägg till dom som har det sämre än mig? Samtidigt som jag vet tillräckligt mycket för att inte bara kunna sitta på min övergödda rumpa och stirra ut på snön som faller? För 40 kronor får jag ljudlöst se vad som skulle kunna ärra sten, smälta vatten och rista stjärnor. För 40 kronor ser jag, men kommer jag någonsin kunna förstå? För 40 kronor får jag gråta men aldrig kunna känna? För 40 kronor får jag äcklas av mig själv och tycka det är okej? För 40 kronor köper vi oss ett samvete som heter duga.