Superkvinnor, mina superkvinnor. Jag vill liksom ej gå ut och dansa utan er. Det är som om att dansa ut i natten med ett par 4: i rankingen vackra skor. Jag vill ha mina favoriter annars stannar jag hellre brutalt hemma och stirrar ut på luften, som surrar runt gator och torg. Jag tror jag blivit paranoid. Okej, lite har jag alltid varit men ej så extremt. När folk ljuger för mig och väver historier som de sedan skrattar bakom min rygg åt, tappar jag allt förtroende och misstror den allt. Även om så fallet är att den ätit på mcdonalds men säger burger king. Jag blir då mörkrädd och pekar vulgärt med fingret som en galen man och framstår som en paranoid människa i för små skor. Om man ljuger om sådana ytliga petitesser, hur ska jag då någonsin kunna äta de sanningar som kräver förståelse och kärlek?
Varför måste jag vara så fanatiskt galen hela tiden? Varför kan ej average räcka och varför kan jag ej nöja mig med det alla andra är tacksamma för?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar