X

Måsten är det jobbigaste. När man får välja själv är det kul och spännande, fast allt är givetvis inte roligt men kanske för det mesta givande? Just nu vet jag ej riktigt vart jag står. Mitt emellan lite mer åt vänster eller kanske höger... men jag tror det är, ja, givande.

Varför ligger det i vår natur att alltid försöka laga något som redan är trasigt? Vi vill reparera, limma och dona för att få det helt. Varför är det så? Varför kan man bara inte ta att vissa saker inte blir som man tänkt sig och att det bara är att acceptera? Precis som det faktum att man tar en alvedon med ljummet, alltid ljummet, kranvatten när man har ont i huvudet och sedan sover en stund i drömmar. Vissa saker föds och dör halva och det är så dem ska vara. Kan vi inte bara förstå det.

Not for real

Klockorna slår och tiden springer ikapp mig i sidled. Jag stannar abrupt i apati då jorden snurrar snabbare än mina sinnen. De brottas på ödelagd mark och jag står likgiltig i skuggan och bejakar. Vem var du, sa du? Vem var jag och vad gjorde vi varandra?

Likt en svart fläck orsakade av för intensiva blickar mot solen förblindade världen mina ögon ett tag, ända tills de sprattlade iväg till någon annan. Jag hade fått min tid och nu var det över.

Bare

Jag vill bli kär i kyssar. Jag tror det. Jag är inte helt säker (fortfarande lika rädd som en liten bambi) men jag tror att jag igen vill dofta någon nära inpå, klättra i varandras händer och fylla varandras magar med våra läppar som smakar äkta. Du vet sådär så man nästan skulle kunna äta killens parfym till middag för den framkallar så mycket känslor. Jag vill att världen ska stanna och se på när man närmar sig varandra. Jag tror jag vill det. Vill ej göra mig själv illa, men sådana som du och jag är nog ganska så masochistiska. Varför bråkar vi inte för? Då är det något fel. Visst är det något som ej är som det ska? För man kan ej gå omkring och älska, tappa hjärtat på tunnelbanor och naken i klackar surra runt efter något man bara inbillat sig tappat och sedan förlorat. Då stannar mer än gärna folk en och ursäktar sig hövligt "tror du att du skulle kunna dricka en drink med mig?". De är förväntansfulla där de i apati på en perrong som doftar olyckliga fyllon förälskat sig i ett ansikte. Om de bara visste vems arm de av en brutal slump tagit grepp om. En sådan tjej som inte lett och piffigt tuggat mint tuggummi som andra. Han har förälskat sig i ett par nakna bröst som svajar lite som de vill utan att ge antydan till det minsta genering. Han har förälskat sig i ett vackert ansikte med de djupaste suckar och ärligaste hjärta som får honom att rista sig fanatisk om nätterna. Kär i ett par läppar som kommer forma orden "Slut". Jag vill bara vråla " MEN GUD jag står här spritt språngande naken och det lyser dårskap i mina ögon, ändå har du valt att skutta fram i hopp om att skaka om världen och rubba allt i din egen existens?" Vill du verkligen dricka en drink med mig? Vill du verkligen veta varför jag inte gillar politik? Vill du verkligen höra mig sjunga falskt i duschen? Vill du verkligen lyckas få mig att hålla dig i handen på folkmyllrade gator för att sedan kväva dig i dina egna tårar och snyftningar? Har du verkligen tid och råd med det? Vill du verkligen rulla runt i lakan där du kommer blöda i hat när jag stulit din åtrå och rymt för gott? För förlåt mig, men det är så det kommer sluta. Det går inte att skylla på någon annan än sig själv. Det finns ingen annan man kan klandra, och det tycker jag gör mer fel än rätt. Jag vill alltid kunna beskylla någon för tårar, hat, kärlek och känslor. Varför kan man sitta inne en dag och förälska sig i ett musikstycke där texten dånar runt om man inte kan få ta ut paniken på någon annan, på något annat? Så jo, min vän, nog är vi masochistiska alltid. Finns det överhuvudtaget en möjlighet att han kanske vill hålla mig i handen för han vill visa världen att jag är hans? Kanske en liten möjlighet att han i dårskap vrakat bland massa vackra läppar, men endast vill dricka vin och bli kär i mitt skratt?

Någonstans så trillar man återigen på sina ord, så är det alltid och så är det nog meningen att det ska vara. Du vet som vi sa "känns det ner i tårna och han rubbar din existens kanske det är meningen att man ska skutta runt och hålla hand. Kanske vara det där söta paret på tunnelbanan som äter upp varandra och hyser så mycket kärlek att folk passivt börjar fnissa och rodna om kinderna". Det är så underbart vackert och underhållande att varje dag vakna av att det kittlar i magen och när det ringer i telefonen blinkar det maniskt "Min". Ingen annans. Inga förbjudna tankar och notoriskt otrogna meddelande lämnade på telefonsvararen. Bara en man fnissar med, äter med, sover med, gråter med, älskar med, hatar med, skriker med, leker med, skuttar med och med ensamrätt äger. Visst är det så? När man konserverar en bild av en kyss som smakar intensivt och brutal ärlighet, det är då man igen vill bli kär i kyssar.

Naked in war

På varsin sida om skyttegravarna låg vi utrustade i endast patroner. Nakna under solen klädda i endast metallfärgade skott hatade vi och skrev i böcker tills de förmultnade i vrede, bitterhet, sorg och framför allt brutalitet och hat. Våra sargade hjärtan var påklistrade med silvertejp och de bankade jorden ur led när vi radade upp alla de ärren som fastnat på vår kropp. Det blev trist tillslut. Vi skrev våra adjö brev och postade, förseglade med horeri och "hej då dra åt helvete". Vi klev demonstrativt ut ur kriget och vandrade fascistiskt åt olika håll. De dikter vi skrev fångades av de människor som aldrig frågar vad klockan är på tåg perrongen, utan gissar tills de försenat står utanför en ensam dörr och gråter. Ensam, lämnad, bisarrt och notoriskt trogen står de banalt utanför dörren där det bor hyckleri och luktar prostituerat. De lämnade breven och tårar seglade ner. Vi började beröra och komplimanger om hur vackra, unika och hur störd våran historia var haglade surrealistiskt ner på våra axlar. Vi ryckte på våra axlar och for åt varsitt håll i världen. Inget är längre för sjukt för att vara sant. Vi är dem som alltid frågar, vet, kan allt, gjorde alla läxor och hade alla rätt på prov. Vilka fan trodde de att de var? Vi är ej några djur i bur med egenskaper som man stannar och beundrar. Vi dansade inte efter någon och vi kysste aldrig främlingars läppar som smakade vanilj. Vi bodde aldrig under någons lakan bara för att. Vi bannlyste varandra från gator och skrek hat till paris så det ekade i Eiffeltornet och tillbaka. Så nu? Vi var hemliga vänner och möttes, drack vin och pekade på folk. Vad vill de där oss egentligen? De stirrade sig febrilt blinda i våra ansikten och undrade om vi var syskon. Vi ville bara känna ner i tårna, få fly från världen och dricka rött vin från någon annans läppar. Vi ville älska så hjärtat vittrar och trä smultron på ett halmstrå. Det luktade olyckliga fyllon överallt och vi passade ej in i miljön där vi satt i vackra skor och rosa läppar. Vi svek och det kändes. Vi hoppade hårt i magen på varandra och spottade ord. Vulgära, verbala ord och vi sårade. Sårade mer än vad jag vågar skriva, men jag saknar, gud så jag saknar.

Who are you?

När någon klättrar in i en och förtrollar ens hornhinna och hjärta dör man lite och blir så liten till världen att jorden slukar upp en i en vindpust. Men vem är jag att säga och påstå sig kunna. Jag vet för lite för att påstå mig veta, men för mycket för att kunna sitta tyst och tiga. Allt snyggt är inte vackert. Varför fortsätter jag drömma dessa bisarra drömmar? Jag hoppar ej sublimt utanför ditt fönster. Jag rycker ej i ditt hår tills de ramlar av och bildar små högar av hat.

Do you see me now? I wear makeup and I use my black satin bra. My lips are drowning in lipgloss and waiting for you to mess up my perfect face. Do you see me now? Feel me. My leg hurts since I worn my boring high heels signed Jimmy Choo. Are you going to pay for my broken back or wait..
I THINK I MEANT MY BROKEN HEART

1 minute crushes are intense

Kommer du ihåg när vi sa "kan ej bara någon komma hit och välta mig, skaka om min värld, så allt blir upp och ner". Jag blir så lätt uttråkad, tröttnar och bara väntar på att något radikalt knackar på min dörr och ber om mitt ID eller en kram eller vad som helst. Hade någon knackat på nu och sagt "kom, kom med mig" hade jag tagit min jacka och gått, lämnat dörren på glänt och klottrat på en liten post it "jag har rymt och jag vet ej när jag kommer hem igen.
vänta inte uppe".

People are strange when you are a stranger, faces look ugly when you are alone.

Sundance kid

Jag lever som jag lär och jag älskar att motiverat springa ut i världen utan att veta vart jag hamnar, vems täcke jag bor under och vem som lojalt håller mig i handen för ont och gott. För jag ska tala om att jag är ej den enklaste att älska och fortsätta hålla i handen varje natt, då jag hysteriskt fått för mig att hoppa studsmatta på dina axlar. Jag är mer än komplicerad och jag utger mig aldrig i bristernas glans för att vara något perfektare än det som står tatuerat på min hornhinna. Allt annat är dubbelmoral, och det är en av de tristaste maniattacker en människa kan ha. Vacker blir till grov och åsikter blir till döda debatter ingen någonsin orkar förstå.

Average

Superkvinnor, mina superkvinnor. Jag vill liksom ej gå ut och dansa utan er. Det är som om att dansa ut i natten med ett par 4: i rankingen vackra skor. Jag vill ha mina favoriter annars stannar jag hellre brutalt hemma och stirrar ut på luften, som surrar runt gator och torg. Jag tror jag blivit paranoid. Okej, lite har jag alltid varit men ej så extremt. När folk ljuger för mig och väver historier som de sedan skrattar bakom min rygg åt, tappar jag allt förtroende och misstror den allt. Även om så fallet är att den ätit på mcdonalds men säger burger king. Jag blir då mörkrädd och pekar vulgärt med fingret som en galen man och framstår som en paranoid människa i för små skor. Om man ljuger om sådana ytliga petitesser, hur ska jag då någonsin kunna äta de sanningar som kräver förståelse och kärlek?

Varför måste jag vara så fanatiskt galen hela tiden? Varför kan ej average räcka och varför kan jag ej nöja mig med det alla andra är tacksamma för?

There you go

När jag stänger in mig i smyg tappar jag rösten istället för att nöta sönder den, tjata sönder den, krossa samman den, tära den i bitar. Att gråta tills kinderna vittrar samman tjänar ingenting till. Då gömmer jag mig hellre i ett litet hörn och blir brutalt bra på att spela mobilspel. Jag ser ut som en liten fascist idag, en sådan som ser ut att ha smakat på tusentals vårar, vintrar, somrar och höstar. Jag ser brutalt arg ut, som om om världen gjort mig illa, bedragit, lurat och spelat med utan lov. Naivt står man då där oförstående och ser lycklig ut med en lussekatt och glögg fast man helst av allt vill äta en låda spik och dricka tjära.