Sundance kid

Jag lever som jag lär och jag älskar att motiverat springa ut i världen utan att veta vart jag hamnar, vems täcke jag bor under och vem som lojalt håller mig i handen för ont och gott. För jag ska tala om att jag är ej den enklaste att älska och fortsätta hålla i handen varje natt, då jag hysteriskt fått för mig att hoppa studsmatta på dina axlar. Jag är mer än komplicerad och jag utger mig aldrig i bristernas glans för att vara något perfektare än det som står tatuerat på min hornhinna. Allt annat är dubbelmoral, och det är en av de tristaste maniattacker en människa kan ha. Vacker blir till grov och åsikter blir till döda debatter ingen någonsin orkar förstå.

Average

Superkvinnor, mina superkvinnor. Jag vill liksom ej gå ut och dansa utan er. Det är som om att dansa ut i natten med ett par 4: i rankingen vackra skor. Jag vill ha mina favoriter annars stannar jag hellre brutalt hemma och stirrar ut på luften, som surrar runt gator och torg. Jag tror jag blivit paranoid. Okej, lite har jag alltid varit men ej så extremt. När folk ljuger för mig och väver historier som de sedan skrattar bakom min rygg åt, tappar jag allt förtroende och misstror den allt. Även om så fallet är att den ätit på mcdonalds men säger burger king. Jag blir då mörkrädd och pekar vulgärt med fingret som en galen man och framstår som en paranoid människa i för små skor. Om man ljuger om sådana ytliga petitesser, hur ska jag då någonsin kunna äta de sanningar som kräver förståelse och kärlek?

Varför måste jag vara så fanatiskt galen hela tiden? Varför kan ej average räcka och varför kan jag ej nöja mig med det alla andra är tacksamma för?

There you go

När jag stänger in mig i smyg tappar jag rösten istället för att nöta sönder den, tjata sönder den, krossa samman den, tära den i bitar. Att gråta tills kinderna vittrar samman tjänar ingenting till. Då gömmer jag mig hellre i ett litet hörn och blir brutalt bra på att spela mobilspel. Jag ser ut som en liten fascist idag, en sådan som ser ut att ha smakat på tusentals vårar, vintrar, somrar och höstar. Jag ser brutalt arg ut, som om om världen gjort mig illa, bedragit, lurat och spelat med utan lov. Naivt står man då där oförstående och ser lycklig ut med en lussekatt och glögg fast man helst av allt vill äta en låda spik och dricka tjära.

Green eyes

Jag flög hit, förvirrad och liten, så rädd för världen. Jag stod utanför och rökte febrilt, snabbt, hårt och mycket. Min destruktiva vardag var inget emot det jag fick möta här. De orden åt upp mig snabbt bakifrån och kvävde det lilla syre som fick mina fingrar att sprätta så manidepressivt mot tangenterna. För vad visste jag, lilla jag. Solen gick upp i öster och ner i väster till dagens ände bedrogs och folk bedrog varandra. Sann vänskap är som karlek, och de som säger att de aldrig skadat eller ärrat ljuger. Sårade hjartan är inget vi annonserar om, stoltserar med eller delar med oss till världen av. Det är sådant vi håller inlåsta för oss själva i rosa dagböcker. Rosa dagböcker som är skrynkliga och kantstötta av all vrede och sorg. Vad är värst, att bedra eller att bli bedragen. Jag skulle aldrig förlåta om någon av mina bästa vänner blev bedragen av sin kärlek. Jag är långsynt, naiv och litar sällan på något mer än det fysiska. Jag förlåter inte lika lätt som jag älskar, när jag väl gör det. Ändå spottar jag i en redan våt sjö och har i båda fall stått liten och hjälplös där och skämts när jag fått min lukrativa dom. Mig vinner man en gång. Spelar man i smyg bakom min rygg med fula kortspel och falska insatser gråter jag som en krossad fågel på en trottoarkant, och upprepar i månader varför det blev som det blev och inte som vi sa, som vi skrev i historien.

Be aware

You and me won´t be unhappy. Man tycker ofta det. Likt stenar faller som regn gör det ont på ens axlar, utan anledning och orsak ristar vi oss maniskt förvirrade. Vi står i ett timglas och kan inte med vår fantasi lista ut hur sanden kan rinna uppåt när vi står neråt. Det utanför vår vetskap gör oss till paranoida monster som hellre röker cigaretter än läser texten som viskar brutala sanningar om framtiden. De som tror sig veta om framtiden lider antingen av storhetsvansinne eller så har ett hjärnspöke täppt igen syret mellan hjärnan och nerverna.

X

Jag älskar egentligen att tänka."Nej jag kan inte ses nu, jag måste tänka." Kan man säga så? Kan man leva i en dröm? Eller ruttnar verkligheten då som ett blomblad som levt i gräset alldeles för länge och ensamt? Kan man äta när det känns och inte när man måste? Kan man leva när man vill, men inte när det kallar? Kan man finna när man blundar och missa när man ser? Kan du se mig? Jag ser så lätt igenom en fasad (så om du träffar mig kan du skippa rövaren, jag läser dig som en barnbok i bilder). Det känns underligt att låtsas stå och medsympatisera när ens värld leker kurra gömma med ens sinnen. Jag är så trött på det.

Jag vet inte om jag vill bli stoppad i fickan. Jag är så jobbig, ja det är jag tydligen. Vem vill leva i en famn som innesluter en kropp som stretar emot likt taggtråd mot en naken kind? Kan man frysa om tårna när det är varmt? Kan man vilja spy av blommor och skratta åt missunnade människor? Kan man leva någon annans liv utan att stanna? Kan någon egentligen fånga mig utan att jag spyr? Jag vet inte, inte än. Jag försäkrar mig med att jag aldrig skulle flyga om jag inte ville bli fångad, visst? Jag är bara knepig. Varför vara lätt när man kan vara så mycket mer?Som ett korsord utan facit, en film utan slut och som en värld utan mörker.

Kan man leva utan att leva? Jag gör det inte.

Band of horses

Då jag bestämt mig sitter jag fast med mina åsikter och min tro i berg. De borde finnas i bibeln. Och någonstans i ett klippigt stenblock står de inristat, ingraverat med tro och kärlek blödandes bakom bokstäverna. Vi fann varandra i en saga. Jag var askungen och snurrade högt och naivt runt på mina glas-skor. Du levde tätt inpå mig och ville helst låsa in mig i bur som en vacker fridlyst fågel du stulit från världen, något obetalbart som levde i vinden och älskade i natten. Jag blundade på mina höga hästar och snurrade runt dig likt en prinsessa i ett slott du byggt med dina bara armar. Ditt sargade ansikte kletade sig fast på min hornhinna likt något damm som bestämt sig att leva på en kameralins utan en vettig anledning. Du krälade när jag stod med ryggen till och dansade likt en narr när jag sakta åt dig till frukost. Ibland trodde jag din kärlek gjorde dig febrilt galen och likt en martyr levde du hellre ditt liv med facit i handen än smakade på nya upplevelser. Upplevelser som ibland, om än ej ofta, kom knackandes på dörren och sålde ett snabbt rus av lycka som donnor egentligen hade velat injicera i kinden likt botox, men i form av något stärkande för själen. Jag kan ändra låttexter likt en vind i vardagen som dansar ner bland löven och landar vackert framför mina skor. Mina en gång helt vita tygskor som av tiden och världen sakta missfärgats i en grånyans av smuts, brutala sanningar, kärlek och hat. Skillnaden mellan oss var aldrig radikal, men du visste att vi aldrig skulle stå skrivna i kursiv markerad stil i någon fjantig historiebok. Ändå levde du livet för mig och enbart mig. Någonstans förstod du nog att det var ohälsosamt att älska någon annan människa mer än sig själv, men jag bakband dig i en storm av eufori och förskönade världen från den gråa nyans som omslöt dig likt en aura. Auran som skulle skyddat dig från smuts och brutala sanningar ditt hjärta hade krossats i. Istället skyddade du världen och ni kom aldrig överens om vem som egentligen var svagast. Jag skulle säga att världen dansade sin vals ensam och åt sin blodiga biff rå medans du i svackor njöt av vinet och lögnerskorna som på sena klockslag svepte runt dina fötter. Krälandes likt maniska katter som krälar efter mjölken som sakta sipprar ur himlen som nyfallet regn blir dagg i gräset. Vi hamande vid ett vägskäl och krigade om stigarna vi bäst själva visste var de ledde. Bland maskar och djur i leran stod vi och slängde ord på varandra som likt blixtar for över våra ansikten. Det sved, och vi stampade i marken då jorden stannade en sekund för att lyssna. Vi var maniskt besatta av denna kontroversiella sanning som levde mellan oss som ett stort moln. Världen såg på och applåderade i smyg. Det föll tårar likt stora diamanter i leran där maskarna frotterade sig. Du är extrem när du gråter och jag blundade hårt i vinden. Världen slet tag i mina händer och tvingade mig att se, se på när hans själ krossades till en spegelbild av något jag tror kan ha vart något vackert. Världen applåderade och vi vandrade nakna åt var sitt håll, åt var sitt liv.