Sundance kid

Jag lever som jag lär och jag älskar att motiverat springa ut i världen utan att veta vart jag hamnar, vems täcke jag bor under och vem som lojalt håller mig i handen för ont och gott. För jag ska tala om att jag är ej den enklaste att älska och fortsätta hålla i handen varje natt, då jag hysteriskt fått för mig att hoppa studsmatta på dina axlar. Jag är mer än komplicerad och jag utger mig aldrig i bristernas glans för att vara något perfektare än det som står tatuerat på min hornhinna. Allt annat är dubbelmoral, och det är en av de tristaste maniattacker en människa kan ha. Vacker blir till grov och åsikter blir till döda debatter ingen någonsin orkar förstå.

Average

Superkvinnor, mina superkvinnor. Jag vill liksom ej gå ut och dansa utan er. Det är som om att dansa ut i natten med ett par 4: i rankingen vackra skor. Jag vill ha mina favoriter annars stannar jag hellre brutalt hemma och stirrar ut på luften, som surrar runt gator och torg. Jag tror jag blivit paranoid. Okej, lite har jag alltid varit men ej så extremt. När folk ljuger för mig och väver historier som de sedan skrattar bakom min rygg åt, tappar jag allt förtroende och misstror den allt. Även om så fallet är att den ätit på mcdonalds men säger burger king. Jag blir då mörkrädd och pekar vulgärt med fingret som en galen man och framstår som en paranoid människa i för små skor. Om man ljuger om sådana ytliga petitesser, hur ska jag då någonsin kunna äta de sanningar som kräver förståelse och kärlek?

Varför måste jag vara så fanatiskt galen hela tiden? Varför kan ej average räcka och varför kan jag ej nöja mig med det alla andra är tacksamma för?

There you go

När jag stänger in mig i smyg tappar jag rösten istället för att nöta sönder den, tjata sönder den, krossa samman den, tära den i bitar. Att gråta tills kinderna vittrar samman tjänar ingenting till. Då gömmer jag mig hellre i ett litet hörn och blir brutalt bra på att spela mobilspel. Jag ser ut som en liten fascist idag, en sådan som ser ut att ha smakat på tusentals vårar, vintrar, somrar och höstar. Jag ser brutalt arg ut, som om om världen gjort mig illa, bedragit, lurat och spelat med utan lov. Naivt står man då där oförstående och ser lycklig ut med en lussekatt och glögg fast man helst av allt vill äta en låda spik och dricka tjära.